Annons
Annons


Nisse.


_DSC0512

_DSC0513

Idag är det tre månader sedan du somnade in. Du skulle resa till din fjällstuga, den du älskade, men lunginflammationen tog din redan sjuka kropp i sitt våld så ni fick köra till Östersunds sjukhus, 56 mil från dina barn och din fru och oss andra. Vi hann inte säga det vi ville ha sagt men du visste nog, du visste nog precis. Och kanske blev du lugn av att du var omringad av tallskog och berg, kanske kunde du förnimma doften av skog även i ditt sjukhusrum.

Annons

Det går inte en dag utan att jag frontalkrockar med minnet av dig. Jag promenerar förbi lunchrestaurangen som du drev men du är inte där längre, du är någon annanstans eller ingenstans och jag hatar det. Jag hatar att sjukdomen tog alla muskler i din kropp, att den tog din talförmåga och ditt immunförsvar och tillslut dina sista andetag.

Vi umgås i huset som du prytt med all din konst. Vi dricker ur dina samlarglas och ärver dina kläder och använder dina ord för att hålla dig kvar. Felix lyfter på ena ögonbrynet, kastar kökshandduken över axeln och tuggar på tandpetare precis så som du brukade göra. Men hur mycket han än påminner om dig så kommer du aldrig tillbaka.

Även om du inte kunde prata det sista året så hör jag din röst i huvudet hela tiden Nisse, jag hör din röst och jag är rädd för att jag ska glömma bort den. Jag hör dig stampa in i hallen med en gläfsande, svansviftande Affe i släptåg, jag hör dig skratta ditt mjuka skratt och jag hör dig säga det är klart att du ska göra det, som om det aldrig fanns någon tvekan.

Du gjorde stora problem små och små drömmar stora. Du var en aldrig sinande källa till uppmuntran och glädje. Jag är så tacksam för de fyra år som jag fick känna dig och ha dig som min svärfar.

64 kommentarer | Translate


Annons



Laddar