Annons
Annons


DEN ITALIENSKA KVÄLLSSOLEN ÄR SOM EN MJUK TUNGA MOT INSIDAN AV LÅRET


En krönika jag skrev i juni, med Studio Bon som beställare.

Krönika Flora Wiström

Yrsa flyter med brösten ovanför vattenytan. De har samma form som de disiga bergstopparna i horisonten. Tårna i en vinkning mot himlen. Hon kommer att få öroninflammation och behöva sova i sittande position, men det vet vi inte om än.

Annons

Vi har varit i Italien i fyra dagar och ska stanna i ytterligare fyra. Den röda sarongen, den vi pressar våra blöta kroppar mot om dagarna, flämtar i det lätta vinddraget. Alla våra kläder är stela av saltvatten och luktar härsket av solkräm. Sanden i mina bikinitrosor är peeling mot fittan.

På eftermiddagarna turas vi om att nakna tvätta av oss i utomhusduschen, fastän trädgårdsmästaren står och vattnar vinrankorna intill. Ödlorna stirrar på oss från sina sprickor i stenmuren. De har för länge sedan slutat vara skrämmande. De tycks komma extra nära när vi spelar Macy Gray’s I Try.

Kvällarna här är sådana man drömmer om i februari. Vi går ner till torget med huden doftande av Niveas after sun. Vita klänningar får benen att se brunare ut än de egentligen är.  Yrsas läppstiftsläppar smackar när hon sjunger med i musiken: I try to say goodbye and I choke. I try to walk away and I stumble. Vi köper pizza på Molly’s pub och en flaska vin hos den gulliga killen i mataffären. Den italienska kvällssolen är som en mjuk tunga mot insidan av låret.

Rödvin för två euro som intas på en italiensk strand smakar bättre än fyrahundrakronorsvinet på Rolfs Kök en februarikväll när jag bjöd honom på middag. Visste jag då?

På vägen tillbaka till huset skickar jag ett sms till Kajsa: Jag mår genombra. Jag viskar det i Yrsas inflammerade öra: Hur är det ens möjligt att ha det såhär? Jag filmar mig med min telefon och säger: Note to self, lycka existerar.

Ändå sitter jag under olivträdet och gråter. Yrsas lavendelblå naglar rör sig genom min hårbotten som hans brukade göra. Han kunde hålla på ett helt Antikrundanavsnitt. Ibland två. Jag tänker på sängen där hemma, som fortfarande bär spåren av våra kroppar. Sängribborna har fallit mot golvet med decimeterlånga spikar som pekar uppåt.

När han flyttade ut sa jag: Jag måste köpa en ny säng. Han sa: Tro inte att jag kommer hjälpa dig med det.

Kajsa har sagt att hon ska spika tillbaka ribborna i sängen åt mig. Det är också hon som sover skavfötters med mig dagen efter att jag har kommit hem från Italien. I sömnen sträcker hon ut armarna och omfamnar mina ben. Det är egentligen för varmt, men jag ligger blickstilla för att hon inte ska släppa.

Man kan åka till Italien och tro att det ska få en att glömma. Men man glömmer ingenting. För när jag sätter tungan mot min saltstänkta arm känner jag smaken av honom, när vi var i Frankrike på min artonårsdag. Fransoserna gick i täckjacka längs med strandpromenaden medan vi låg halvnakna i sanden. Vi åt moules frites på en restaurang med blå plaststolar, alldeles intill havet. Kullerstensgatan badade i ett varmt lampsken när jag tryckte upp honom mot en stenmur. Hans ögon lyste bakom solblekta ögonfransar, munnen smakade salt av musslor och vitt vin. När vi kom hem blev lakanen sandiga.

Nu sover jag bredvid Kajsa. Eller Yrsa. Eller någon annan av mina vänner. Och jag vet något som jag bara hade en svag aning om innan: folk gör för stor skillnad på kärlek och kärlek.

Så länge jag har någons händer i mitt hår, lavendelblå eller ej, så somnar jag mjukt.

53 kommentarer | Translate


Annons



Laddar