Annons
Annons


Hur känns det att lämna Lissabon och komma hem?


Jag fick en fråga i kommentarsfältet: Hur känns det att lämna Lissabon och komma hem? 

Igår, när jag satt på flyget, försökte jag svara på den frågan.

Fönsterplats och alltid kissnödig. Ett vitt dis där ute. Vingarna med texten Do not walk outside this area.

Annons

Jag har chipssmak i munnen, lyssnar på Oya av Ibeyi och har två brunbrända män med snälla ögon på min vänstersida. Varje gång jag tänker att jag ska be om att få gå på toa så har de somnat.

De senaste dagarna har varit ett enda långt avsked. I förrgår satt jag och Agnes, vännen jag springer med då och då, mittemot varandra på Tão och åt lunchbuffé för 4 euro. Vi gned joggingsvetten från pannan och kramades hejdå på Praça do Comércio där det vita gruset bländade.

Igår åt jag frukost med Astrid. Efteråt stod vi bland inkastarna på Lissabons turistätaste gata, tackade vänligt men bestämt nej till engelsk meny, kramades flera gånger, sa ”du kan alltid ringa om det är något”.

I går kväll spetsade jag mina sangriaäppelbitar på sugröret och klättrade upp bakom Agnes i hennes fåtölj, lutade hakan mot hennes hårbotten, fick pussar över ansiktet och mina svettiga händer gnidna av Gustav och utbytte skamfyllda minnen med de två och Luis.

På hemvägen slöt jag fingrarna om lyktstolpar och dröjde kvar länge i olika gathörn. Ville spara detaljerna. Hur svårt det är att gå normalt i trapporna där trappstegen är för djupa, hur hunden skäller oavbrutet i lägenheten ovanför min, doften av salt och tång vid Cais do Sodré och det tjutande ljudet av ytterdörren som skrapar i golvet när man öppnar den.

Och det gula ljuset om nätterna. Det jag kommer sakna mest av allt.

I morse, när det var uppehåll i regnet, mötte jag upp Miia för att byta böcker och ge henne det som blivit över i mitt skafferi. Kakao och jordnötssmör. Jag gick därifrån med en sorglig känsla i kroppen och en avskedspresent i handen. Vi har suttit mittemot varandra så många gånger de senaste månaderna och nu, från en dag till en annan, tar det slut. Hon kommer sitta på Hello Kristof eller Heim och jag kommer sitta på Il Caffé eller Citykonditoriet.

Att åka från en stad är som att göra slut. Det är väl det som skrämmer mig. Det definitiva i det.

Men jag kommer hem till något annat. Till Isak som ska hämta mig på flygplatsen, jag ser så mycket fram emot att spontant kunna springa ner till Sveavägen och äta lunch med honom, eller mötas upp en torsdagskväll efter jobbet och gå och bli fulla på Lion Bar. Att bara trycka ansiktet mot hans hals och få dela småsaker i vardagen, sånt som inte är värda att nämna i ett opålitligt FaceTimesamtal, vet du, jag drack ett glas mjölk till lunchen idag.

Jag ska få åka bil, Yrsa i förarsätet och jag i passagerarsätet, jag ska få ligga med huvudet i mina vänners knän, stryka deras underarmar med mina skivade naglar, promenera över Västerbron och äta brunch i majsol, göra Vasaparken till min nu när allt blir grönt, köpa Oatly Ikaffe på Ica Dalagatan och sitta på golvet hos min pappa och känna mina småsyskons kroppar välta över mig.

Nu kommer jag hem Stockholm.

7 kommentarer | Translate


Annons



Laddar