Annons
Annons


När Isak och jag bjöd in våra vänner till brunch – Ett inlägg i dialogform


F: Kan du hjälpa mig blogga om i lördags?

I: Okej. Skriver du nu? Bra. Målet med brunchen var att kombinera två gäng, ditt och mitt.

F: Var du nervös över det?

I: Nej. Inte ett dugg faktiskt.

F: Varför?

I: Jag visste att mina vänner skulle leverera. Och dina vänner är liksom bra människor.

Annons

F: Hur började morgonen?

I: Du var sur på mig.

F: Snarare irriterad. Det är en ny fas i vår relation.

I: Det låter jättehemskt. Vad blir du irriterad på?

F: Egentligen inte irriterad på dig som person, du råkade mest bara vara där när jag blev stressad. Du stod i vägen och jag ba ”flytta på dig”.

I: Varför kunde du inte vara det innan?

F: Jag antar att jag var rädd att du skulle ogilla mig.

I: Varför är du inte det nu?

F: Vi har ju varit ihop ganska länge nu. Det känns som ett sundhetstecken ändå? Men förlåt.

I: Lugnt. Vi kom i alla fall sent till restaurangen. Varför gjorde vi det?

F: Jag hittade inte mina cykelbyxor. Men jag tog dina kalsonger i stället.

I: Fråga: tänker du att de är smutsiga då, även om du har trosor under?

F: Ja. De ligger i tvätten.

I: Kommer du fortsätta ha mina kalsonger som cykelbyxor?

F: Eventuellt.

I: Vi lubbade till Balzac. Ballsack. Det var en jävla massa människor där. Det var sjukt att bara beställa mat och drinkar och sen inte behöva vänta på notan. Kändes som att vi tog en springnota typ. Var du nervös?

F: Jag var kanske det tills jag insåg att alla var jättebakis, för alla är så chill då.

I: Ja, bakisbrunch är grejen. Alla lever rövare.

F: Hallå, du som är PR-konsult för den här appen, vill du passa på att förklara vad det är för något? Nu har du din chans helt gratis.

I: Okej. Maîtres är en app som lanseras snart där man kan hitta och boka restauranger och sedan betala och dricksa rätt i appen. Man behöver inte vänta på notan liksom.

F: Got it. Nu kommer någon kommentera att jag romantiserar alkohol igen.

I: Då får dom göra det. Du är tjugotvå. Men okej, sen började allt.

F: Folk åt fucking ostron. Gjorde du det?

I: Nej, för jag kräks alltid efteråt. Jag är inte allergisk, för ostronallergi ger utslag, men jag spyr alltid. Att spy ostron är fan vidrigt.

F: Hur känns det?

I: Fruktansvärt. Det är som grått, slemmigt grus. Marie Laveau har fortfarande inte svarat på mitt klagomejl från i höstas om att de serverat mig dåliga ostron. Skriv gärna ner det.

F: Fattar du hur folk kommer uppfatta dig efter det här inlägget? Att du kräks upp de ostron du äter.

I: Det äckliga är väl inte att jag kräks, utan att jag kräks gratis ostron?

F: Det är liksom den nya vaskningen.

I: Det är skönt att ”vaska” inte finns längre. Ingen pratar om det längre.

F: Gjorde folk verkligen det seriöst? Var inte det mest en skämtgrej?

I: Jag tror absolut att Peder Fogstrand och company gjorde det. Länka honom.

F: Sen åt människor club sandwich med hummer.

I: Det låter tråkigare än vad det var. Det var väldigt gott.

F: Jag tror inte att någon skulle tycka att något med hummer låter tråkigt.

I: Nej men club sandwich låter väl sådär? Men det var nice. Du drack aviation, som enligt Oscar är alla bartenders mardrömsdrink. Den är så jobbig att göra.

F: Jag visste inte det. Och Victor sa att det var lavendel i, nej förresten han sa ”lavender” i, men det var viol. Jag tyckte att den smakade havsvatten.

I: Var det gott?

F: Jo.

I: Vi kröp under bordet hit och dit.

F: Som när man var liten och tittade på föräldrarnas fötter. Kommer du ihåg hur spännande det var att göra det?

I: Verkligen. Vänta, jag ringer Henke och kollar vad han har och säga.

F: Hej Henke, jag skriver ner det du säger nu, vad var det för känsla på brunchen?

H: Känslan var ”ska jag ta en öl?”, ”nej jag tar fyra”.

F: Det blev ju riktigt go stämning när jag och mina kompisar ville leka lekar och du ba ”hörni måste vi leka lekar, jag vill ju lära känna er” och sen när de ansträngde sig för att ställa frågor så sa du ”nej det här funkar inte, det känns som en arbetsintervju”. De försökte ju.

H: Gud, jag kommer aldrig kunna träffa dina vänner igen, de kommer aldrig våga prata med mig. En rolig grej med dina vänner är att så fort servitören kom in med mat så sa alla ba ”är det vegetariskt?”, och man ba ”nej, det är ostron”.

I: Var du nervös?

H: inte alls faktiskt.

I: De är också ganska mycket yngre.

F: Är dom väl inte? Vadå hur gammal är du Henke?

H: Tjugosju.

F: Jaha. Typ samma ju! Hur kändes det när vi började vråla Håkan när vi gick därifrån då?

H: Jag saktade in mitt steg för att inte vara med i Håkangänget. Fast jag älskade det ju också.

F: Erkänn att du egentligen önskar att du skulle våga skriksjunga Håkan på tunnelbanan klockan sju på kvällen. Vad ska du göra nu?

H: Nu ska jag hem till Anders. Vi ska gå igenom inboxen, han fick så många svar efter att du lade upp den där kontaktannonsen på din instastory.

F: Okej, lycka till, vi hörs sen!

F: Hur tyckte du att det var på Trädgården då Isak?

I: Man var ju väldigt trött alltså. Men jag är ett fan av dagsfylla, det är väldigt roligt. Ska vi titta på Big Little Lies nu?

F: Yes please. Jag förklarar det här blogginlägget avslutat. Men vi måste bruncha snart igen.

I: Det måste vi.

Foto: David Thunander. 

13 kommentarer | Translate


Annons



Laddar