ANNONSSAMARBETE MED TOURISM OF IRELAND

När vi åkte till Irland – Del 1/3


I början av året fick jag ett mail av Tourism of Ireland, som frågade om jag skulle tycka att det vore kul att åka på resa till Irland, som ett samarbete.

Jag hade varit i Dublin några år tidigare, och även om det var väldigt fint där så hade jag inte blivit helt tagen. Jag hade haft halsfluss, så mycket av semesterkänslan hade dämpats av att jag knappt kunde ta mig upp ur den fuktiga hotellsängen. Men när jag berättade för Isak om Tourism of Irelands förslag så var det som att hela hans ansikte öppnade sig, som tryckknappar på en för trång skjorta. Han sa: ”Jag har alltid velat åka dit”.

Det avgjorde saken. Jag kom överens med turistbyrån om att skriva om min resa (närmare bestämt tre blogginlägg, där det här är det första), och så bokade vi resan.

På måndagen landade vi på flygplatsen vid 08.55 och åkte sedan – groggy som man bara är när man rest sedan kl 04 på natten – med shuttlebus till biluthyrningen. Himlen låg mjölkvit ovanför oss. Det är vänstertrafik på Irland. Busschauffören berättade om rondellerna: Man ska se det som en klocka där avfarter mellan klockslaget 6 och 12 innebär ytterfil medan avfarter mellan klockslaget 12 och 6 innebär innerfil. Jag och Isak tog varsitt djupt andetag och bad chauffören upprepa vad han precis sagt. Jag påminde mig själv om att Isak kört bil på sexfiliga motorvägar i Los Angeles och på slingriga vägar kantade av stup på en Italiensk vulkanö. Han skulle fixa det.

Det är tacksamt att resa till Irland med någon som har körkort. Även om det går att ta buss över landet så är det något alldeles särskilt med att bara kunna stanna och kliva ur bilen var som helst. Jag tycker om att rada upp snacks på instrumentbrädan som han kan äta medan ena handen vilar på ratten. Att sparka av mig skorna och välja varannan låt på Spotify. Stryka honom över nacken och kolla upp ställen att stanna på. Ge direktiv tydligare och snabbare än den metalliska GPS:rösten, som en kartläsare i en rallybil.

Och det är klart som fan att Isak klarade körningen. Vi åkte tvärs genom landet, på gråa motorvägar och genom små tomma byar. Stannade till på en restaurang där min slemmiga currygryta flöt runt på ett berg av vitt ris och där Isaks pommes frites var lika bleka som min hy vintertid. Är det här det Irland vi kommit för att se? Vi gav restaurangen 1 av 5 i rating.

När vi började närma oss västkusten förändrades landskapet. Isak och jag andades in samtidigt när bergen reste sig framför oss, jag höjde kameran, och för varje bild jag tog, för varje kilometer vi kom närmre kusten, blev landskapet mer dramatiskt.

Oscar Wilde har skrivit att Irland är som en alldaglig tavla där ramen är det vackraste, eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Men precis så är det – kusten är grejen. Och hela tiden får man sakta in för att inte köra på de får som, helt orädda, korsar vägarna.

Vi checkade in på ett bed and breakfast. Tanten som drev stället beklagade vädret medan hon dukade fram te och digestivekex till oss. Nu skiftade himlen i grått och vitt utanför fönstren. Vi kröp ner under de sträckta lakanen och sov middag, innan vi tog bilen bort till en restaurang som tanten hade tipsat oss om. Restaurangens väggar var dekorerade med keramikhumrar och fotografier med havsmotiv, och bardisken var byggd som fören på ett fartyg.

Det veganska utbudet på den Irländska landsbygden är nästintill obefintligt (de älskar sitt lammkött och sin fisk), och eftersom jag hellre äter oveganskt än går hungrig (rimligt!) så valde jag den lakto-ovo-vegetariska rätten på menyn. Tortellinin med ricottaost och smaklös gräddsås växte i magen på mig. Min kropp har gjort sig allergisk mot animalier. Isak tyckte däremot om sin rökta lax och sina musslor, men burkräkorna fick ligga kvar på tallriken.

När vi kom tillbaka till vårt B&B tittade vi på Room – så jävla bra och otäck och sorglig, vi vätte kuddarna båda två – och somnade tidigt.

Morgonen därpå hade det klarnat upp. Väderleksrapporten meddelade att eftermiddagen skulle bli varm och solig. Vi bestämde oss för att åka och köpa snacks och sedan göra en biltur runt halva ön.

Ett av stoppen var Granuaile’s Tower. Alltså har ni hört om Grace O’Malley?  Hon var piratdrottning på femtonhundratalet och det här tornet är ett av de byggnader hon låtit uppföra. Hon ägde havet. ”Hon fick sitt smeknamn Granuaile (den snaggade) efter att hon enligt legenden en gång ha klippt av sig håret för att få följa med på sin fars skepp, sedan han sagt att hennes långa hår skulle fastna i seglen”.

Gillade att vara där.

Och där gick det runt fem vita hästar som om det vore det mest självklara i världen.

Hej sportman <3

Sen åkte vi vidare. The Wild Atlantic Way är 250 mil av kuststräcka (och som många väljer att köra för att det är så oerhört jävla vackert), som även innefattar den här biten på Achill Island. Vi hälsade på får.

Heppåre kompis.

Och glodde på omgivningarna.

DET HÄR var alltså det Irland vi rest till. Yes!

Helt okej kissplats.

Här bor någon. Sjukt ändå.

White Cliffs of Ashleam.

Vi skruvade upp Enya i bilstereon och åkte upp på ett av bergen. Vi klev ur bilen och krånglade på oss våra varmaste kläder (blåsten gjorde det inte helt lätt) och gick upp till toppen, en kvarts promenad i motvind. Där belönade vi oss själva med chirre.

Utsikten var inte ful.

Oj oj oj oj.

Jag sa till Isak att människor aldrig är så vackra som när de har varit utomhus. När de fått kalla eller rosiga kinder, kanske blivit regnvåta, kanske leriga. Det låter så jäkla O S T I G T när jag skriver det, men jag tycker verkligen det. Finns det någon godare doft än en väderbiten person som man är kär i? En svag doft av torkat svett. Lukten av hud. Jag tycker inte det.

Sen åkte vi vidare till ÄNNU fetare platser. Men det får ni se om några dagar.

Det här inlägget, och den här resan, är ett annonssamarbete med Tourism of Ireland. Alla åsikter är givetvis mina egna. 

7 kommentarer | Translate





Laddar