ANNONSSAMARBETE MED TOURISM OF IRELAND

När vi åkte till Irland, del 2/3


Förra veckan bilade jag och Isak på den Irländska västkusten. Om du missade så kan du läsa del 1 här.

Det rinner från ögon och näsor när vi sätter oss i bilen. Vinden har gjort mina kinder kalla och lite hårda. Vi drar upp reglagen så att det strömmar ut varmluft ur ventilerna, och Isak backar ut från den av stenar buckliga vändplanen.

Vi är uppe på ett berg på Achill Island. Molnen hägrar fortfarande ovanför oss, men vi vet att det snart ska klarna. Åtminstone om vi vill tro telefonens inbyggda väderapp eller tanten på vårt bed & breakfast. Och trots att fåren ser oss komma rullandes ner för backen så flyttar de inte på sig. De står och tittar på oss, storögda, vana.

Isak har trampat rakt ner i en blöt pöl, så vi åker tillbaka till vårt B&B för att byta skor och äta lunch. Farbrodern som driver stället, som föddes i det kök där han nu lagar mat, erbjuder sig att värma på mina bönor. Han kokar kaffe och ställer fram en kanna grädde och sockerbitar på bordet. Vi äter maten med sådan iver att tomatsåsen rinner ner för hakan.

Den irländska västkusten är ett populärt turistmål utan att någonsin kännas turistigt eller kommersialiserat. Under våra dagar på Achill Island träffar vi bara en handfull andra resesällskap. Kanske har vi tur, kanske är början av juli en bra tidpunkt, innan de flesta gått på semester. Men samtidigt: Den här ön känns så oförstörd, med dess stora gröna fält och kantiga klippor. Med fåren som lojt strosar – och ibland även ligger ner – mitt på landvägen. Visst finns det några promenadstråk, cykelleder och organiserade utsiktsplatser, men vill man bestiga de högsta bergen gör man det utan att följa en stig. Det är bara att gå rakt upp, genom mossan.

Och det är vad vi ska göra den här eftermiddagen. Vi hade hört att europas högsta sea cliffs, dvs klippor som störtar ner i havet, finns här. Croaghuan. Efter att ha tittat på Keem Beach, en sjukligt vacker strand, tar vi bilen upp till sjön Acorrymore. Vi har hittat en artikel som beskriver vägen upp till klipporna. När vi ska kliva ur bilen känner jag mattheten i kroppen. Mattheten efter vinden och bergsupplevelserna på förmiddagen, och maten som processas i magen. Jag skulle kunna somna på tre röda sekunder. Jag vill bada badkar, eller krypa ner under de tjocka täckena i vårt rum.

Men fan. Nu gör vi det bara. Jag sätter på mig dunjackan under vindjackan och knyter skorna. Det är en brant stegring upp till klippavsatsen. Efter bara en kvart börjar det värka av mjölksyra i benen. ”Vi kan vända” säger Isak när han hör hur jag stånkar och stönar. Fan heller. Jag ska upp. Jag ska se de här klipporna som folk snackar om.

Halvvägs upp sätter vi oss och hämtar andan. Dricker vatten. Vinden gör det inte särskilt rofyllt, jag måste ha dubbla luvor för att inte få ont i öronen (får du också ont i öronen av vind? Jag är doomed). Men det är så vackert så vackert så vackert. Och när vi, efter 1 timme och 50 minuter är uppe, så skriker vi båda två rakt ut. Bara skriker.

För utsikten är så otroligt jävla makalös. Vi står alldeles vid kanten, men den starka vinden håller oss tillbaka, så vi får inte svindel.

Vi äter chips och frukt. Fotar såklart. Men ganska snart måste vi vända tillbaka, för vinden är hård och vi börjar bli kalla.

Juste fan. Hajken är inte över – vi måste ta oss ner också. Jag är så trött i fötterna så kötte e alldeles rött, to quote my dadi. Men solen skiner, och vi ser bilen. Först bara som en svart skalbagge, sedan de silvriga fälgarna och sedan även baklyktorna. Det tar 50 minuter att gå ner. Knäna och vristerna är mos efteråt.

Jag säger till Isak: ”Nu vill jag åka till puben. Jag vill inte åka hem och byta om, jag vill bara parkera precis utanför och kliva in och beställa en pint”. Så det gör vi.

Jag äter någon slags wok och han äter fish & chips (beer battered cod and mushy peas!).

Och så spelar vi yatzy och vändtia. De fulla rosa männen i baren lutar sig fram och frågar vem av oss som vinner. Det gör Isak. Varenda match vinner han.

Det här inlägget är ett annonssamarbete med Tourism of Ireland. Men alla åsikter är givetvis helt och hållet mina egna. <3

5 kommentarer | Translate





Laddar