Annons

Mänsklig värme

Dagarna går och går och går. Jag och Sara packar skissböcker och cyklar till postkontoret med dem. Där inne står tiden still, damen i kassen har rynkiga knän, fotriktiga skor och tubsockor. Hon frågar om vi inte har någon säljare på Postnord som har hjälpt oss med våra varubrev. Nej, säger vi, vi har gjort allt digitalt. Då säger hon att det som står på webben inte stämmer. Kan det stämma?

En vän frågar hur jag mår och jag har svårt att svara. Mår bra just nu men har flera veckor bakom mig av ganska mycket ångest, trötthet och oro. Men jo. Just nu bra. Men tempot, det är lite för högt.

Annons

Annons

Jag och Yrsa håller romanskrivkurs. Sitter på våra höj och sänkbara stolar och ger skrivuppgifter med målet att deltagarna ska flytta sig runt i sina textvärldar och skriva scener som utspelar sig på olika platser, var som helst, kronologin spelar ingen roll just nu. Yrsa säger: tänk dig att din huvudkaraktär är den där gula gubben i google maps, placera den på ett nytt ställe nu, skriv en scen i tio minuter. Och det skrivs och skrivs och skrivs och det är hisnande att så mycket hinner hända i deltagarnas manus på bara ett par dagar. På lunchen går vi ner till Bergsunds strand. Köper indisk snabbmat från en foodtruck och kastar ett öga här, ett öga där, på de olika loppisborden. Jag älskar den här mosaikväggen, säger jag till Yrsa. Mot den tar alla författare sina författarporträtt, säger hon. Ta en bild på mig då, säger jag och lägger hakan i handen. Bergsunds strand ser ut som en kuliss till en hipsterteveserie.

Rensningsprojektetet fortlöper hemma. Ibland känns det som att jag dödstädar men egentligen är det ju tvärtom. Jag rensar för att jag känner mig trängd här, jag rensar för att trivas i vår vardag. Jag har haft otroligt svårt att göra mig av med saker de senaste åren, min pappa och min farmor är likadana. Har väl med inflödet av saker att göra också, får så många korgar med nya produkter och sparar på nästan allt. Nu finns det luft i garderoben, finns bara nödvändiga hudvårdsprodukter i badrumsskåpet, inga trasiga underkläder i nedersta lådan. Fortfarande har vi mycket kvar att göra men jag tror vi kommit halvvägs. Sara sa: du kanske inte måste förvara blomjord hemma, du kanske kan införskaffa det när du behöver det i stället? Det stämmer förstås. Så jag ger bort påsen till en granne.

Annons

Resultat efter sminkrensning. Gah vad skönt.

Annons

Två dagar två byxdressar i samma badrum på samma plats. Kaxigare dag två. Åkt dit (inte till badrummet men till de lokalerna, då) och skrivit på en grej den här veckan och det är läskigt, otroligt roligt och totalt utmattande. Törs inte säga något om det än och ”förbered dig på att bli besviken” har jag fått höra men ändå hoppas man ju. Man hoppas ju.

Annons

En helt vanlig måndag trycker jag och Sara varsin tunnbrödsrulle på korvmojen i Skanstull innan vi cyklar till Mosebacke. Vi ska på konsert, om sexton dagar får vi stå upp, beblanda oss, ömsa skinn och klättra på varandra, men inte än, nu har vi blivit tilldelade varsin stol. Krunegård kommer ut på scen och det är sista spelningen på turnén så han är i gasen, han får alla att skratta i mellansnacken, ibland viftar han med händerna som om han manar oss att ställa oss upp men det gör vi inte, vi höjer våra armar i luften i stället för vi vill inte bli utslängda och missa konserten. Sara och jag sittdansar till musiken. Luften är kall och skön att andas. Man kan leka att man lyssnar på sin favoritmusik i bilen, säger jag. Och just då lyfter en av musikerna sin trumpet och ljudet är som en sorgesång, en klagosång, det är så vackert att jag måste blunda. Jag böjer mig ner mot Saras mage och frågar bebisen där inne: vad tycker du, gillar du Krunegård? Efteråt, när vi går till våra cyklar, sjunger en kille i DIF-tröja Stjärnfallet som om det vore en hejaramsa på en fotbollsmatch. Jag fylls av kärlek till den här staden på ett sätt som jag inte tillåtit mig under pandemin. Mänsklig värme, snälla kom närmre, 37 grader celsius är allting som behövs.

Dela på:

Laddar