Annons
Annons


En tisdagskväll på Skeppsholmen


I tisdags åt jag lunch hos min farmor. Hon har alltid rödbetsbiffar i frysen som jag kan steka på när jag kommer, jag smakade på tomaterna som mognat på hennes balkong och sedan drack vi kaffe i hennes blå soffa och delade på kondisbitar från Delselius. Efter några timmar tog jag bussen in till stan igen och promenerade över de tillfälliga ramperna på Slussenbygget för att komma till kajen. Tog båten över. Stod i aktern och tittade på Stockholm, tänkte, kanske vänder det nu.

Annons

På Skeppsholmen var det september.

Jag köpte äppelmust och satte mig på Café Bloms uteservering. Skrev. Fick inte ihop 500 ord men 330 som kändes ganska bra.

Klockan halv sju kom Isak, varm efter promenaden, och vi gick raka vägen in till Arkdes nya utställning om Hi-gruppen. Där plöjde vi oss genom folkmassan för att ta varsitt glas vernissagevin, räknade antalet spexiga glasögon hos alla arkitekturintresserade besökare och tittade på sextiotalsmöbler.

Sedan på samlingen. Han skulle titta länge på allt. Enda sedan vi blev ihop ser jag byggnader på ett nytt sätt, de jag tyckte var fula, rentav gräsliga, kan jag nu tycka mycket om. Jag vet ingen som har läst så många artiklar om citybanan och rätt var det är när man är ute och promenerar så kan han säga saker som: anledningen till att alla husen på just den här gatan är nybyggda är för att de behövde riva de tidigare byggnaderna för att kunna bygga Söderledstunneln.

På Arkdes finns min mammas barndomshem, Villa Delin, ett hus som mormor och morfar lät bygga i slutet av sextiotalet. Grannarna kallade det för aphuset eller betongklumpen, och med sin råa betong och brutalistiska form skilde sig från alla andra byggnader i området. Folk pratade om familjen som inte hade några gardiner hemma. Var de allergiska?

Nä. Mormor hade förälskat sig i Le Corbusiers betongbyggnader när hon bodde i Paris. Hon började hänga i hälarna på honom och en dag tog hon mod till sig och gick fram till honom. Hon sa: Kan du rita mitt hus? Han tittade på henne uppifrån och ner, skrattade och svarade: Lilla stumpan, du ska nog glömma bort det, jag är för dyr för dig. Men jag har en arkitekt som har jobbat för mig, Léonie Geisendorf, ta kontakt med henne. Och så blev det.

Är du sugen på att höra mer om detta så finns det ett fint radioprogram om Léonie Geisendorf här. Min mormor pratar om huset 22 minuter in i programmet. Hon har världens mysigaste berättarröst.

Sedan tittade vi på Marie Louise Ekman-utställningen på Moderna museet. Vi tjuvlyssnade på ett sällskap som hade guide och fick höra om Ekmans lekfullhet och uppror. Vi var ganska trötta och skavsårsgriniga, men jag ville inte missa något av vad guiden berättade. Tycker så mycket om Ekmans verk.

Kvällen fick sitt avslut framför ett svinspännande avsnitt The Sinner med hämtmat från thaikiosken. Fler sådana tisdagar tack.

10 kommentarer | Translate


Annons



Laddar