Annons
Annons


Veckans drömrum, citat & fråga


Jag gick in i en vän på Bouqeria i lördags. Han lade händerna på mina axlar och sa i all välmening: Du, allt kommer att bli bra. Jag sträckte på mig då. Svarade: Ja, jag vet. Det är redan bra.

Det kan vara så att jag jinxar allt. Att jag snart faller över, neråt. Men utöver att jag varit förkyld i två veckor i streck så har jag inte varit nedstämd. Det är konstigt. Men jag vet att sån här tid är på lån, så jag försöker att inte övertänka utan känna. Att det finns barer där man måste gå i sidled för att komma fram, att farmor finns, att extrapris på mogen mango finns, att skrivandet finns, att nytvättade lakan finns. Allt det.

Annons

Veckans myziga citat:

Teveserier jag tittar på:
Vår tid är nu (så kär i Hedda att jag kan dö) och Bron.

Veckans tanke:
Pappa och jag pratade om vänskapsrelationer igår. Att inte tvinga in sina vänner, familjemedlemmar och medmänniskor i en bild av hur de ska vara. Att det är lätt att med äldre vänner skämta på samma råa sätt som förr, eller säga ”typiskt dig” bara för att man vill bibehålla en jargong och en gruppkänsla. Men att man aldrig ska missunna sina medmänniskor att utvecklas. För det är ju det finaste. Att hålla fast vid varandra trots att man vill/tycker/gör olika.

Veckans drömrum:

Bildkälla (fotograf okänd).

Veckans fråga:
Skriver du för fler utöver oss bloggläsare, och isåfall på vilket sätt? Jag tänker om du någon gång önskar att din mamma eller pappa eller annan familj/vän/ex läste (om de nu alla inte redan läser frekvent) för att de skulle förstå hur du tänker, mår och värderar. Nu får jag känslan av att du o din mamma har nära relation o kan PRATA med varandra också, men skriver du någon gång i hopp om att bli förstådd (blogg eller mejl t.ex.), för att du känt dig missförstådd eller för att du vill berätta något? (…) Jag har länge tänkt skriva mer till mina föräldrar. Vi bor inte i samma stad sedan långt tillbaka. Jag vill skriva för att jag ofta känner mig missförstådd, som att de ibland inte alls vet vem jag är längre. (…)  En blogg skulle kanske vara bra, tänker jag, o därför undrar jag om/hur du använder bloggen som medel mot dina nära. <3

Hej! I absolut första hand använder jag bloggen som ett kommunikationsmedel till er, folk som jag inte känner. Men eftersom jag vet att kompisar och familj också läser bloggen (inte alla och inte alltid, men ibland) så tänker jag ju på att det jag skriver kommer nå dem också. En gång blev jag intervjuad i Psyket i P3, och det avsnittet skickade jag till min familj för att de skulle förstå hur mitt mående. Det har också hänt att jag har hänvisat till blogginlägg om något har hänt i mitt liv, typ till mina föräldrar: ”jag var i Malmö i helgen, jag har skrivit om det på bloggen om du vill läsa”, eller ”jag har skrivit ett blogginlägg om uppbrottet, du kan läsa det om du vill”.

Om jag tycker att något skaver i en relation så föredrar jag nog att ta det öga mot öga, men ibland kan det ju vara jätteskönt att skriva ett sms för att kunna formulera sig i lugn och ro, typ när jag varit besviken på en vän, familjemedlem eller på en partner. Men det finns ju stor risk för missförstånd då.

Slutsatsen är följande: OM något skaver i dig, och om du tycker att det är läskigt att prata om det, så tycker jag absolut att du ska skriva ett sms. Det är så mycket skönare att ta tag i det än att putta problemet framför sig (för då drar man ju ut på smärtan).

Utmaning:
Betlehem, Nicole, Yrsa och jag ska hålla i vår skrivworkshop! Och så ska Yrs dra med mig på klättring. Har inte klättrat sedan en friluftsdag på högstadiet. Är trots min höjdrädsla så himla peppad på detta.

Musik:
Focus av Elias & Holding on av Becky & The Birds.

Hojta om du vill att jag skriver om något särskilt denna vecka, you know the drill <3

10 kommentarer | Translate


Annons



Laddar