Annons
Annons


Toast


flora wistrom-6

November 2016 och mörkare för varje kväll. Vi har varit tillsammans i drygt en månad. Han är vacker och rolig. Öm. Han har precis tagit bort sitt gips från foten och jag petar på den svampiga huden som varit gömd där under. Den får mig att tänka på något nyfött.

Annons

Jag tycker om att gå på fester med honom, vi rår om oss själva men utbyter blickar genom rummen. Han ser mina vänner i ögonen. Ler mycket precis som jag. Vi möts på balkongen, delar på en cigg. Han luktar dyrt. Jag viskar saker i hans öra. Vågar.

Vi köper ett toastjärn på Clas Ohlson och han swishar mig för halva. Det är det första vi köper gemensamt. Detta är vad man gör när man är ihop: jagar identitetsmarkörer. Nu är vi sådana som gör toast. Vi äter dem till frukost, lunch och middag. Den smälta osten rinner ner i järnets springor och går inte att få bort.

Jag som vanligtvis är så rastlös kan äta mackor i sängen med honom en hel söndag.

Det är ingen idé för honom att förnya sitt SL-kort för han åker ändå aldrig hem till sig. Han får en hylla i min garderob där han viker in sina kläder till exakta bomullsrektanglar. Jag ursäktar mig ofta för att det är stökigt. Dammiga lister, kläder och papper i högar. Jag kan inte rå för att jag är så slarvig, det bara blir. Han säger att det inte gör någonting, men sprutar diskbänken med ett blått medel som han har köpt på Ica.

För några månader sedan kände jag honom inte men nu är han min person och ska vara min person, hur länge vet jag inte. Han säger att han vill bli gammal med mig. Han har stora mörka ögon som sluttar precis som mina. Folk säger det ofta till oss: vad ni är lika. Vi tycker om att de säger så.

Jag är mer garderad än vad han är. Mer cynisk. Kärlek tar slut. Så resonerar jag. Men nu är nu, säger jag, och jag vill vara med dig.

Februari 2018. Jag plockar fram toastjärnet. Det är flottigt och känns plastigt i mina händer. Gammal ost sitter fast i springorna. Vi har inte setts på två månader men hörs ibland på mail om jobbrelaterade saker. Vi avslutar mailen med ett ”<3” eller det präktiga och distanserade ”kram”. En gång pratar vi i telefon. Han berättar att han tidigare i veckan varit på akuten med overklig huvudvärk. Han hade aldrig haft så ont i hela sitt liv, han trodde att han skulle dö.

Jag brer mackor. Smör, ost, spenat och tomatpesto. Klämmer ihop och väntar på att de ska få färg. Tar upp telefonen, ska jag skicka en bild till honom på toastjärnet? Nej, borde inte.

Han fanns i mitt liv och sen fanns han inte mer.
Det är livets obegriplighet.

25 kommentarer till “Toast”

  1. Fint Flora. <3 livet är bra förunderligt!

    Ps. Säg till Isak att kolla upp Hortons huvudvärk. Det kanske är det!

  2. Wow vilken text. Du är så otroligt duktig med orden Flora. Att fånga sinnesstämningar och känslor, och få en att forma bilder i huvudet och vilja läsa vidare.

  3. har också sådana saker i min lägenhet som min bästa person för en månad sen använde lika mycket som mig men nu finns han mig inte heller längre. Usch, varför är det så.

  4. Väldigt fint 🙂 För mig har det gått två veckor och det sista du skriver stämmer så bra: han fanns i mitt liv och sen fanns han inte mer. Känns så konstigt och sorgligt. Men så är livet, och det blir bättre igen.

  5. tycker så mycket om den här sortens inlägg, att utnyttja bloggens form för att göra texter som tar plats. du gör det bra och jag läser med särskilt intresse eftersom det är den form jag mest tilltalas av i mitt eget skrivande. tycker att du skickligt skildrar det personliga på ett inkännande vis, men du gör det personligt och berörande genom din skrivförmåga (inte genom att lämna ut väldigt private detaljer, liksom hänga ut någon, eller så). personligt men med integritet och välskrivet, tack för inspon!

  6. Flora <3 Jag och min kille gjorde slut igår. Exakt det där, hur går en person från att vara ens största trygghet, någon en hör av sig till alltid, gosar med och är så nära till att bara inte finnas alls? Från allt till inget på några sekunder efter ett definitivt hejdå? Hur GÖR en för att överleva det ens?

  7. Nu känner inte jag dig o har absolut ingen vetskap om hur du känner och så. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är så sorgligt att ni inte är med varandra längre. Verkar som att ni var bra ihop. Verkar som att du älskade honom. Jag fattar att känslor tar slut osv, men jag KAN inte hjälpa att jag tkr det är sorgligt att ni gör slut pga inte passionerade längre. Finns det inte studier som visar exakt när förälskelse slutar och innerlig kärlek börjar?

    Hoppas att du inte tar detta fel. Menar inget med det, vill bara få ur mig. Kram

  8. Flora <3

    Tack för att du delar, det bara vrider om hjärtat. Vi är nog många som känner igen oss.

    Bir samtidigt lite avundsjuk. Vi hann aldrig köpa ett toastgärn.
    Vi umgicks konstant i nästan två månader och han var så bra på att höra av sig. Tills han inte var det längre och ringde och sa att han inte hann med skola, massa jobb och mig. Det kändes okej. En stund. Men nu gör det inte det längre och jag vill bara ringa och be honom ändra sig.

  9. Sista två meningarna fick tårarna att svämma över. Jag som klarat mig i två månader. Fint du skriver om sånt som knappt går att sätta ord på trots att det är det enda man vill göra.

  10. Min kille gjorde slut igår och för att elda på det onda lite mer gick jag in på din blogg för vet att ditt förhållande också tog slut för ett tag sedan. När jag läser detta inlägg så gjorde det verkligen fysiskt ont i hela kroppen. Tack för att du skriver sånt man själv inte kan sätta ord på.

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)




Annons



Laddar