November 2016 och mörkare för varje kväll. Vi har varit tillsammans i drygt en månad. Han är vacker och rolig. Öm. Han har precis tagit bort sitt gips från foten och jag petar på den svampiga huden som varit gömd där under. Den får mig att tänka på något nyfött. Jag tycker om att gå på fester med honom, vi rår om oss själva men utbyter blickar genom rummen. Han ser mina vänner i ögonen. Ler mycket precis som jag. Vi möts på balkongen, delar på en cigg. Han luktar dyrt. Jag viskar saker i hans öra. Vågar. Vi köper ett toastjärn på Clas Ohlson och han swishar mig för halva. Det är det första vi köper gemensamt. Detta är vad man gör när man är ihop: jagar identitetsmarkörer. Nu är vi sådana som gör toast. Vi äter dem till frukost, lunch och middag. Den smälta osten rinner ner i järnets springor och går inte att få bort. Jag som vanligtvis är så rastlös kan äta mackor i sängen med honom en hel söndag. Det är ingen idé för honom att förnya sitt SL-kort för han åker ändå aldrig hem till sig. Han får en hylla i min garderob där han viker in sina kläder till exakta bomullsrektanglar. Jag ursäktar mig ofta för att det är stökigt. Dammiga lister, kläder och papper i högar. Jag kan inte rå för att jag är så slarvig, det bara blir. Han säger att det inte gör någonting, men sprutar diskbänken med ett blått medel som han har köpt på Ica. För några månader sedan kände jag honom inte men nu är han min person och ska vara min person, hur länge vet jag inte. Han säger att han vill bli gammal med mig. Han har stora mörka ögon som sluttar precis som mina. Folk säger det ofta till oss: vad ni är lika. Vi tycker om att de säger så. Jag är mer garderad än vad han är. Mer cynisk. Kärlek tar slut. Så resonerar jag. Men nu är nu, säger jag, och jag vill vara med dig. Februari 2018. Jag plockar fram toastjärnet. Det är flottigt och känns plastigt i mina händer. Gammal ost sitter fast i springorna. Vi har inte setts på två månader men hörs ibland på mail om jobbrelaterade saker. Vi avslutar mailen med ett "<3" eller det präktiga och distanserade "kram". En gång pratar vi i telefon. Han berättar att han tidigare i veckan varit på akuten med overklig huvudvärk. Han hade aldrig haft så ont i hela sitt liv, han trodde att han skulle dö. Jag brer mackor. Smör, ost, spenat och tomatpesto. Klämmer ihop och väntar på att de ska få färg. Tar upp telefonen, ska jag skicka en bild till honom på toastjärnet? Nej, borde inte. Han fanns i mitt liv och sen fanns han inte mer. Det är livets obegriplighet.