Annons
Annons


Paris, ett missöde och den största chokladmoussen


Rebecca och jag hade en pangdag ihop i torsdags. En pangpangdag. Efter skolan promenerade jag bort till hennes jobb, ett litet café dolt under byggställningar, och tillsammans gick vi till Place des Vosges, en kvadratisk stadspark mitt i Marais.

Annons

Jag hasade upp kjolen över knäna och drog t-shirten över huvudet och så låg vi där och åt vår lunch och pratade om skrivandet. Om att resa ensamma. Hur hon lämnade allt där hemma och flyttade till Frankrike.

– Det är i det svåra det händer, sa hon.

Vi är båda personer som drivs av att göra det som känns skitläskigt. För att det nästan går att ta på ~utvecklingen~ när vi utsätter oss för saker som vi skräms av. Kanske handlar det också om en rädsla för att stagnera. En rastlöshet?

Hon hade med sig en essäsamling av Sara Danius som hon högläste ur. Hon läste om August Sander, en tysk fotograf som levde mellan 1876 och 1964 och som skapade en encyklopedi av människor med hjälp av sin kamera. Han reste runt på landsbygden med sin utrustning och fotograferade människor i deras yrkesroller. Under naziregimen brändes de flesta av hans fotografier. När Rebecca högläste så kittlade det i min kropp. ASMR.

August Sanders fotografier ställs av en händelse ut i Paris nu, och vi gick till det judiska museet för att se dem. Blev väldigt tagen.

Bohemer till höger. Skulle kunna vara två nutida hipsterkillar i nutid. Som sitter på Wollmars med dålig hållning och röker sina cigaretter med tom blick. Känner sig oförstådda. Har tindertexten ”är gärna stora skeden, älskar linschips”.

Vi gick ner till Seine sen. Flodvattnet doftade gott, luften var fuktig.

Vi bläddrade bland böckerna i stånden, pekade ut de vi läst och ville läsa.

– Åh, jag älskar Dostojevskij, sa Rebecca och tog en av hans böcker i handen.

Jag har kanske aldrig hört någon säga det utan ironi i rösten. Själv har jag aldrig ens tänkt tanken att läsa honom.

Vi gick tillbaka in i Marais. Trängdes bland många andra på vintagebutiken Kiliwatch. Provade shorts som grävde sig in i rumpan och illasittande klänningar. Lukten, den där typiska, av dammig tantgarderob. Fingrarna som oundvikligt blir klibbiga efteråt.

– Har du koll på din väska? Frågade jag Rebecca.

Hon sa att hon hade det. En stund senare kom hon fram till mig, sa:

– Flora, min plånbok är stulen.

Vi satte oss på en trottoarkant och krishanterade. Spärrade kort. Rebecca pratade franska med banken, ansiktet blekt i solen.

– Fan, fan, fan.

Efter en stund frågade jag henne:
– Vad vill du göra nu? Vill du ta en kaffe? Eller vill du åka hem?
– Jag vill dricka vin.
– Kom, jag bjuder.

Och så gick vi till Chez Janou och kom precis innan middagsrusningen.

Servitören var glad att se Rebecca, sa att han saknat henne, och ställde fram två glas mousserande vin på bordet. Vi åt vitlöksmarinerade oliver och Rebecca hjälpte mig att översätta menyn.

– Vad är les escargot?
– Sniglar.
– Nä tack.

Jag har varit där en gång förut, med Felix, det var fyra år sedan. Han åt snigelpasta då. Jag en risotto. Till efterätt beställde vi in chokladmousse. På bloggen skrev jag ”Vi tittade på menyn och ba ”det räcker inte med en, vi måste ha två” och beställde chokladmousse och citronmarängpaj. En liten stund senare kom servitören ut med en stor skål under armen och lassade på slev efter slev med chokladmousse. ‘The chef will be very angry if you don’t eat it all’, sa han. Här är det blogginlägget. Tidsresa.

Chokladmousse även nu. Rebecca sa:

– Jag vill höra en hemlis.

Och jag berättade en eller ett par.

Sällskapet intill oss byttes ut. Från ett schweiziskt par till två tunnhåriga franska män i kostymer. Bröder. De talade inte med varandra under hela sin måltid, skar stora bitar av sina köttbitar, fyllde en hel askkopp med fimpar och räckte blygt över cigarettpaketet till oss.

Infravärme. Gult ljus nu.

Servitören kom ut på nytt och ställde fram en flaska melonlikör och en flaska konjak på vårt bord. Två små glas. Vi shottade och pratade. Bad om notan. Den kom aldrig, jag tror jag påminde servitören tre gånger under loppet av en timme.

– Pardon ma chérie!

Kanske ville han inte att vi skulle gå. Det ville vi inte heller. Vi fortsatte dricka likör med smak av artificiell melon.

Men även sådana pangpangdagar tar slut. Hon skulle öppna cafét dagen därpå och jag skulle upp tidigt till franskakursen. Vid elvatiden kramade vi varandra hejdå vid Place de la République, puss puss puss, vi ses i morgon.

18 kommentarer till “Paris, ett missöde och den största chokladmoussen”

  1. mmm så fint inlägg!
    vill veta ännu mer om rebecka!! hur länge har hon bott i paris? varför flyttade hon dit? hur vågar en? hur fick hon jobb?? etc etc. skriver min b-uppsats på franska nu och är SÅ sugen på att dra iväg till frankrike i höst

  2. Brott och Straff är e x t r e m t bra och verkligen inte tung. Jag läste ut den på nolltid. Kände mig helt febrig (och lite paranoid) när jag läste den pga kom in i stämningen 100%. 10/10

  3. Du borde ge Dostojevskij en chans! Älskar honom och tycker verkligen att han lyckas skapa otroligt intressanta och komplexa karaktärer. Ge Brott & straff en chans, eller någon av hans noveller!

  4. Åh får sån bra feeling av din blogg! Kan inte du göra ett nytt kompisdejt-inlägg inför hösten? 🙂

  5. Du som skriver må lese Dostojevskij!? Mest fantastiske litteratur som eksisterer!
    Hvor er Rebeccas sorte t-skjorte/top fra? 😀

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)




Annons



Laddar