Innergården och årstidens sömlösa växlingar. Syrenklasar förra veckan och fläderblom denna. Från studentflaken sprids lukten av varm öl. Jag plockar några jasminkvistar och ställer dem i ett glas på nattduksbordet. Ligger på sängen hela eftermiddagen och lyssnar till det rasslande ljudet från aspen utanför. Jag är naken, det är så varmt, persiennernas lameller gör kroppen randig. I mobilanteckningarna finns en lista med saker jag borde göra. Varför kan jag inte kliva upp, varför drabbas jag av den här apatin? Är det alkoholen i blodet som aldrig hinner gå ur? Är det att jag jobbat med filmkameror och varma studiolampor i ansiktet och att de sugit ur energin? Är det att skrivandet ligger över mig som ett borde och ett måste? Kroppen känns stum och främmande. En kvällspromenad. Jag måste anstränga mig för att inte gå för fort. Personen som går bredvid har ett hår som min hand kan försvinna in i. Vi hamnar på en restaurang. Leker roulette i mobilanteckningarna men får bara upp olika inköpslistor. Men jag ser anteckningarna där emellan. Alla sms-utkast. Försök till att starta konversation. Försök till att vara fyndig. Försök till att inte låta för hård. Avvägningar. Jag umgås gärna igen, men som vänner ... Hej! Vad KUL det var att ses igår, vad gör ... Mellan dessa, en anteckning från vintervåren: Han tar i henne nu. Gör på henne vad jag lärt honom göra på mig. Den värsta av visklekar. En känslobank. En påminnelse om att sådant som känns akut i stunden senare inte kommer kännas alls. Jag och personen mittemot skrattar åt något. Visar alla tänder för varandra. Jag berättar om när jag snattade en mascara som femtonåring och fick åka polisbil hem till min pappa. Hur han stod med händerna på höfterna när poliserna ledde mig fram till dörren, han såg barsk ut, fyllde upp hela dörröppningen. Han tittade allvarligt på poliserna och sedan på mig och sa: Det här var ju inte bra, Flora. Men så fort dörren hade stängts mellan oss och poliserna så tog han mig i sin stora famn och höll om mig länge. Det dånar från studentflaken på Ringvägen. Jag är rastlös, går mellan soffan och sängen. Diskar. Äter. Diskar igen. Skickar ett meddelande till Felix. Han är också uttråkad. Vi möts vid Årstaviken. Jag är i vattnet redan innan han har hunnit låsa cykeln. I min väska finns iskuber och yatzy. Jag sträcker ut mig för att torka i solen, lutar huvudet mot Felix smalben. På bryggan står en golden retriever och skäller, han heter Otis, Otis vill också bada. Jag säger till Felix att jag gick igenom hans instagramarkiv igår, hela alltet, jag ville se bilder på oss från 2010 när vi hade barnhullet kvar och vårt mest använda transportmedel var tandemcykeln. Det finns en bild på mig framför en tvättmaskin med texten "första tvätten", från när vi precis hade flyttat hemifrån. Vi skrattar åt det. Prosecco rakt upp i näsan. Klong klong i plastglasen. Yatzyspelets poängblock har så många olika initialer. Mina – FW – finns med på varje sida, flera år tillbaka. Jag tänker på de personer som kommit och gått i mitt liv. FW är det enda konstanta. Ändå kan jag inte förstå att hon är jag.