Annons
Annons


Ur dagboken, oktober 2017


I höstas var jag här. Gav mig själv en månad långt från stan. Visst hade jag mått dåligt förut, men det här var något annat. Jag grävde en tunnel med plastsked.

Trots att huset har många rum valde jag att sova i anslutning till köket. Mer behövde jag inte. Jag byggde ett litet bo. Jag höll murstocken varm där.

Annons

Rummet jag sov i då kallas vävkammaren. När jag var liten stod en vävstol där inne. En stor koloss med hundratals spända trådar där trasorna skulle vävas in. Jag kan inte minnas att någon satt vid den. Mormor kanske. Eller hennes väninnor från hemslöjden.

Det var där jag bodde. I vävkammaren och i köket. Gick varannan dag upp till badrummet för att duscha. Badkaret var kallt, isande. Gåshuden försvann inte hur länge jag än lät vattnet strila över kroppen, hur mycket jag än ökade värmen. Men huden rodnade efteråt.

Jag blev en drottning på att göra brasor. En brasdrottning.

Om nätterna hade jag sällskap av en mus. Jag hörde den krypa i väggarna. Jag var inte rädd. Det kändes betryggande att inte vara ensam. Men så en natt vaknade jag av att något lät inifrån köket. Som att en människohand rafsade runt i brödburken. Jag fick hjärtklappning, låg så stilla och tyst jag kunde i sängen.

På morgonen såg jag att någon hade ätit upp halva min avokado. Kärnan var blottad och runtomkring den låg små, små bitar av svart avokadoskal.

Det var senare, när jag satt och skrev vid köksbordet, som jag såg vem som varit där. Det var inte en mus, det var en råtta. Silvergrå med lång, naken svans. Den kröp längs komposthinken, dansade i en cirkel, för att sedan fiska upp något där i. Två pliriga ögon tittade på mig. Bland bananskal och kaffesump hittade den något att äta. En morotsstump kanske. Lika snabbt som den kommit var den borta. Jag kände plötsligt en skräck för den där lilla varelsen. Stod på en stol när jag diskade så att den inte skulle krypa fram ur sitt hål (vilket hål visste jag inte) för att slinka mellan mina fötter.

Den hösten var mina anteckningar i dagboken nästan genomgående sorgsna. När jag kom till Hälsingland bröts det mönstret. Jag tyckte om vardagens enkelhet, att ta promenader runt forsön och titta på Tro hopp och kärlek under duntäckena. Visst fanns det även plats för vemod och ångest och förtvivlan – ännu oftare rastlöshet – men det är tydligt att min månad i skogen stärkte mig.

19 oktober 2017 skrev jag:

Sitter i sängen. Eldade kakelugnen het igår.

Gården har kanske aldrig varit så vacker som den är nu. Det var nollgradigt i natt. Rutorna på växthuset är frostade. Gräset sprött och silvrigt. De har öppnat dammluckorna. Forsen kastar sig fram över stenarna.

Jag ser fram emot vissa saker i Stockholm. Vin, vänner, kvällar på Fasching. Dansa med mina starka ben. Få mat lagad till mig.

Men här är tiden som på paus. 

Reflexväst och ryggsäck med justerbara remmar. Pannlampa. Vandringskängor och raggsockor och vindjacka. Hämta ved och göra brasor som slår upp till lågor direkt. Koka kaffe i den vingliga bryggaren och rulla ut yogamattan på bron.

Allt det är mitt liv och om en vecka blir jag av med det.

Då hör jag ljudet av tågen som pyser in på centralstationen.

Då går jag mellan att fixa naglarna till att slinga håret till att köpa ett par nya jeans på Kungsgatan.

På tre veckor har jag sminkat mig tre gånger, jag har filat ner mina naglar och jag speglar mig bara när jag smetar på acnatac över finnarna. 

Nu ska jag gå upp och göra frukost. I kylskåpet står en skål med tinade blåbär och en annan skål med chiapudding. Jag ska rosta en macka. Jag är hungrig. Jag är trött. Jag vill inte åka härifrån men jag vet att jag måste.

7 kommentarer till “Ur dagboken, oktober 2017”

  1. Tack för de texter du delat med dig av på senaste tiden. Det är så fint när blogginläggen blir så här skönlitterära och målande. Fint <3

    1. +1 på den! brinner så mkt för den här ”genren” av bloggande eller blogginlägg. litterärt bloggande eller vad man nu ska döpa den till (det är vad jag har kallat den i brist på bättre när jag försöker förklara för folk vad det är jag själv försöker skapa).

  2. Alltså detta du skriver nu. Att många mår så mycket bättre på landet, att den psykiska ohälsan är mer påtaglig i stan, det har jag tänkt på mycket för egen del. Jag kommer flytta ut från stan nu tex. Men har du själv funderat på att flytta från stan? Om nej, varför inte? För att du har dina kompisar där? Du kan absolut få nya, folk kan hälsa på osvosv. Pga jobbet? Du frilansar ju, och du behöver inte bo längre bort än att man kan åka in till stan över dagen. Du skulle ju kunna prova. Tror många storstadsmänniskor som lever med sociala medier dygnet runt mår dåligt av en stor kompott av allt vad det innebär att synas och höras jämt. Tänk att typ bo på typ Mårbacka istället. Dreamlife!!! Och för en frilansare är det liksom möjligt. Se möjligheter och ej hinder. Eller flytta ett år ba 💐

  3. Låter som att du verkligen behövde komma bort en stund då. Så klokt och tappert att unna dig själv den tiden! Tack för att du delar med dig av dina fina ord!!

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)




Annons



Laddar