Annons
Annons


Frankrikedagboken, 10 juli 2018


Alla pojkar har räddats ur grottan.

Jag är snurrig av värmen, rastlös, snudd på uttråkad. Det är i det sinnestillståndet som jag kommer åt mina tankar. När jag ligger på mage på luftmadrassen med händerna som bryter vattenytan och bara flyter runt. Runt. Runt.

Annons

Någon skriver du borde sluta basera din lycka på tvåsamheten.

Alla meningar som börjar med ”du borde” kan dra något gammalt och fuktigt över sig.

Du borde kanske sluta säga vad folk borde. Även om det är i all välmening.

Vad vet den personen om vad jag baserar min lycka på. Det är skrivandet. Att försvinna i en bok. Det är att ligga i mina vänners knä eller ha dem i mitt. Det är i dansen. I att känna småsyskonens kalla fötter mellan mina smalben när jag nattar dem. Det är att köpa bifftomater, aprikoser och baguette i Frejús och äta picknicken på stranden med min familj. Däri ligger lyckan. Men också i att dela vardagen med någon annan. Höra de regelbundna andetagen från någon som ligger intill.

Vi åker till stranden. Jag känner mig arg i bilen utan någon uppenbar anledning. Kan inte svälja mina suckar. Ibland tror jag att min ångest triggas av skumpande vägar. Som när SL-bussen bromsar och gasar hackigt. Eller som nu, när jag sitter i en varm bil och far till höger och vänster, när jag måste spjärna emot med benen för att inte pressas mot de som sitter bredvid. Bilbältet skaver mot halsen.

Mamma och Froste i framsätet. Osams om körningen. Dana säger att det är bra att de får hålla på lite, de ses ju så sällan.

Bergen vid kusten ser ut som en fond i en Disneyfilm.

Vi bygger ett tält på stranden, solen är så stark mitt på dagen. Jag snorklar. Botten är tio meter ner, kanske mer. Vattnet är alldeles klart. Jag är mellan tre olika fiskstim. Limpstora fiskar längst ner vid botten, ockrafärgade, trettiotre stycken. Hundratals mellanstora i midjehöjd. Och alldeles under vattenytan – små, små fiskar som blinkar som solkatter. Med cyklop är havet inte skrämmande.

Ett plötsligt sting. Jag skriker, det kommer så plötsligt. Det känns som att råka lägga armen över ett värmeljus. En brännmanet. Huden rodnar och höjer sig i märkliga bucklor. Blir sedan mörkt och rött.

Jag läser Vinterkriget av Philip Teir från pärm till pärm. Fastnar, som alltid, vid beskrivningar av kärlek på ett biologiskt plan. Vill så desperat konkretisera det som annars är så abstrakt.

Även om det dödar.

Rent neurologiskt brukade man säga att en förälskelse hade en livslängd på tolv månader. Om man skannade hjärnan hos människor i olika stadier av förälskelse såg man vitt skilda resultat. En nyförälskad person uppvisar ökade nivåer av dopamin och lägre nivåer av serotonin.

Dopaminhalterna hos förälskade människor brukade jämföras med dem som framkallas av droger, till exempel kokain. Kärlek påminner också om droger i det avseendet att användaren kräver allt starkare doser. Till sist går behovet inte att tillfredsställa. Ett år av eld följs av trettio år av aska, som någon uttryckt det. Men var inte ett år i själva verket rätt mycket? Kunde det inte vara värt det?

Kunde det inte vara värt det.

De andra säger: har du öppnat Tinder här?

Jag skakar på huvudet.

Jag lägger upp telefonen på bordet och swipar. En underhållningslek helt utan några seriösa ambitioner. De andra står böjda runt mig och säger hmmm, ja, nej för fan.

Fransoserna har blanka bröstkorgar, de gillar att klättra, att springa på stranden, att åka i snabba bilar. En heter Chips. Han är en äldre rund man med hårigt bröst. Jag ger honom en superlike. Vem älskar inte chips.

På kvällen tar vi bilen till grannbyn. Genom djupa dalsänkor och upp på kullarna. Vinodlingarna lyser neongröna. När vi sitter på restaurangen skickar Lisa ett sms. Hon är på torget i vår by.

Din superlike är här.

Chips.

29 kommentarer till “Frankrikedagboken, 10 juli 2018”

  1. Så intressant och svår och bra och dålig mening. Med att basera lycka på tvåsamheten. Mår ofta dåligt av att läsa om andras lycka. Har i perioder haft svårt att lyssna på din gamla podd när allt ”gick så bra”, då mitt perspektiv ur det var ”att wow så många folk vill dejta er, blir kära i er, vill umgås med er”, och det fick mig bara att tänka på alla ensamma år. Alla tinderdejter som aldrig blev en till dejt för jag inte var tillräckligt intressant eller på alla jag tycker är intressanta men som aldrig har lagt märke till mig. Det går helt överstyr när jag hör om andas lycka när jag är skör. Och har ingen aning om hur jag skall bearbeta det. Det handlar ju inte om att jag ej önskar andra gott, eller som att jag är sur att du fick en pojkvän efter din flirtiga sommar under poddtiden. Det handlade ju alltid bara om min hjärna. Hur kommer en ut ur denna olycka? Fortfarande ingen person som vill umgås eller uppskatta mig.

    Sånna här tankar reflektioner har säkert även personen som gav dig den kommentaren en gång.

    1. Tack för du delar med dig. Skönt att någon annan känner samma som mig och berättar. Det är inte att man missunnar någon annan men det hugger ändå till varje gång man ser eller hör om någon annans kärlekslycka. Så rädd för att förbli ensam, avunnas de som alltid har någon att komma hem till, planera semestern med, att ha någon att va med när man inte orkar hitta på något men ändå inte vill vara ensam. Så försöker man se positivt på sin ensamtid, att man ”lär känna sig själv” osv, försöker intala sig själv. Men så kommer den där tanken hela tiden att man är så jävla asrädd att man alltid ska behöva vara själv, att man aldrig kommer träffa nån. Blä

      1. Wow vad jag känner igen mig, 25 år and counting av ensamhet och tid med mig själv nu! kan ofta se det positiva i det, som att jag kunnat åka och se hela världen, aldrig är begränsad av någon annan påvägen mot att göra allt det som jag vill göra i livet, men lika ofta skär det i hela mig av avund (inte missunnsamhet) när jag ser och hör om folk i kärleksrelationer, speciellt de som till och med fått uppleva flera! efter så många år av att hoppas och tro att en dag kanske händer det, finns det också med åren mindre och mindre tillit till de tankarna kvar

      2. Hej, jag är en person som varit i fyra långa förhållanden, vissa mest underbara, andra ganska tunga och jobbiga. Jag förstår verkligen att ett romantiskt förhållande är något speciellt och att man önskar och längtar efter att träffa någon som man kan dela sitt liv med.
        Samtidigt känner jag att jag vill säga att förhållanden, också bra sådana, rymmer ifrågasättande av sin egen duglighet och känslor av tvivel och existentiell ensamhet som inte är långtifrån dem som ni beskriver. Att vara tillsammans med en person inbegriper förutom lycka också tvivel på om man räcker till för sin partner, svartsjuka, tvivel på kompatibilitet i avgörande frågor, oenighet, oro för framtiden, rädsla för att förlita sig för mycket på sin partner, rädsla för att inte våga förlita sig på sin partner tillräckligt, blotta sina värsta och mest skamliga sidor och få uppleva en annan persons dito.
        Jag menar absolut inte att jag antar att personer som inte är eller har varit ihop med någon tror att förhållanden endast är rosiga och löser alla ens problem, men jag kan medge att jag har tänkt så ibland. Jag kände att jag ville nyansera bilden av det kära paret på gatan: det är fucking underbart att vara kär och att vara med någon man verkligen tycker om, men det för också med sig nya svårigheter och framför allt så tenderar de gamla problemen som varje individ har med sig själv att finnas kvar eller dyka upp i nya skepnader och kräva en hel del unpleasant business för att kännas hanterligare, i parrelationer och utanför dem. Ta hand om er i sommaren <3

        1. Maj, vilken fin och välbehövd kommentar. Såklart en förstår att alla sidor av förhållandet inte är rosor men uppfriskande att få läsa det rakt upp och ner på något sätt.
          Vi får kanske lära oss att känna oss uppskattade av bara en liten blick av någon på bussen, att de där små grejerna kan vara bekräftande att en är en bra person lika mycket som den dagen en kanske får uppleva komplimanger om ens person, efter ännu en underbar session av fina konversationer och skedning.

          Det jag tycker är värst i min ensamhet är att inte känna sig uppskattad.

        2. Tack Maj <3
          Jag är i mitt första förhållande nu som jag gick in i som 22-åring. Trivdes med att vara singel hela tiden och mår väldigt bra i förhållandet nu också. Men just det här med att bedöma sig själv i förhållande till en annan person, vilka känslor av otillräcklighet man kan få! Även om man blir ständigt bekräftad och uppskattad. Jag är på många sätt lyckligare nu än tidigare, men framförallt är livet svårare, med alla tankar, val och funderingar. Allt blir mer komplicerat (för mig i alla fall) när man är två.

  2. Nej, finns ingen tid för ”borden” det känns knapert om tid som det redan är, och om inte annat har en väl ödslat mer än vad alla uppfyllda borden skulle ha…..

  3. Att våga ge sig hän åt människor som kan lämna en är inte en svaghet. Att längta efter att uppleva allt det starka man bara kan uppleva med en annan människa är inte heller en svaghet. Det är inte förenligt med att vara otrygg i sig själv, inte förenligt med att inte uppskatta sin ensamhet. Det gör en inte till en svag person. Det är starkt att våga känna så mycket som du gör. Tack för att du skriver.

  4. att personer fortfarande ägnar sig åt att säga ”du borde” eller ”du måste” är SÅ SJUKT. Sluta upp. Frågar en om råd är det väl en sak, men att oombedd kommentera någon annans val är otroligt konstigt.
    Kram Flora <3

  5. Alltså wow vad bra du är på att uttrycka dig. Skriva. Jag är 10 år äldre än dig men kan ändå känna igen mig. Det finns för få personer som du på internet.

  6. ÄLSKAR hur du skriver!!!<3 <3 <3

    Var har du köpt din brunbeiga matta ifrån som du har i din lägenhet? Väldigt tacksam för svar

  7. För mig är det tvärtom, men biologin. En tröst faktiskt. Det gör det begripligt för mig varför det sen kanske inte känns sådär bra alltid precis varenda sekund. Det tröstar mig på så sätt att jag förstår att det inte är oss det är fel på, eller mig, eller han. Iallafall inte alltid. Det är bara så hjärnan fungerar. <3

  8. Tror inte att personen som skrev kommentaren om att basera lycka på tvåsamheten menade något illa utan ville helt enkelt ge lite andra perspektiv. Tycker ändå att man får räkna med den typen av respons när man har en stor plattform. Att kommentaren började gnaga och att den gjorde dig irriterad kanske rent utav visar på att det någonstans stämmer att tvåsamheten borde släppas lite? Men jag vet inte 🙂 Fint inlägg hur som helst!

  9. älskar de här inläggen. vill bara ha meeeer. det känns som bloggandet var mer skrivande förut och nu är det mest bilder, känns som att jag saknat den här typen av inlägg utan att veta om det.

    1. Åh håller med dig så mycket! Saknat skrift i bloggvärlden massor jag med. Plus, är ju väldigt underbart när det är du flora som skriver då du skriver helt fantastiskt, väldigt fint tempo. En blir som fastbiten

  10. jag älskar älskar älskar ditt sätt att skriva och beskriva saker på, hur du målar upp bilder, historier, känslor. sluta aldrig!! och hoppas din nästa bok är en roman som riktar sig mer mot vuxna, dröm<33333

  11. Kan inte du förklara mer om hur du ser på tvåsamhet och tvåsamhetsnormen? Efter jag läste Bara ha roligt har jag tänkt mycket på just tvåsamhetsnormen, och hur huvudpersonen kämpade för/mot/med den, men kanske inte för kärleken? Förstår du hur jag menar? Du är så klok och vis och känner igen mig mycket i dig. Vore så kul om du kunde berätta vad du tänker om allt detta!!!!
    Kram

  12. Jeg elsker virkelig at læse, det du skriver. Det er så fint, så ærligt og så inspirerende. Tusind tak.

  13. åh så fina bilder!! tycker mig skymta ett mobilskal med Jeff goldblum???? helt fantastiskt??
    går detta att köpa nånstans eller är det egensnickrat? puss!

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)




Annons



Laddar