En till kväll på terassen i San Remo. Var så ångestbefriad hela veckan. Det är vad dessa personer gör med mig. Vi stod på Apelsintorget, det som inte ens heter så men som My och hennes mamma har döpt det till, och drack våra drinkar. De med svarta sugrör, de billiga, så att bartendern på det dyrare stället sa "euw" när han såg oss. Vi stod där, drack våra drinkar, och skålade för en vänskap. Vänskap är det vackraste som finns. Också svårt och tärande. Det är maktspel och svartsjuka. Det är besvikelse och skuld. Vänskap ska inte förenklas till något enkelt. När man har känt varandra länge, kanske i tio år, kanske från att man drack sin första trefemma, då har man stått ut med varandra ett tag. Man har blivit ihop med varandras kärlekar. Ljugit. Bortförklarat. Fyllebråkat. Men också tagit hand om. Sagt: kom hit. Sov hos mig. Sagt: du behöver inte mer. Du klarar inte av mer. Du måste ta det lugnare. Jag har dig. Vi har dig. Jag sa till en av dem: Att se dig såhär lätt i sinnet. Så fylld av energi. Det är det vackraste en vän kan få. Du sprakar. För när man har sett en vän så uttömd på energi, så sönderstressad och som följd frånvarande och robotlik, då kan man börja gråta av att se henne dansa i poolen. Ellen. Johanna. Mysan. Agnes. Hedvig. Ta hand om varandra hörni. En vänskapsrelation är större än hur den ter sig just nu. Den kan svalla upp många gånger. Man kan förälska sig i sina vänner på nytt, för nya saker. Den du trott att du mist kan komma tillbaka. Du vet inte hur ditt liv ser ut om ett år. Vem som står intill dig då.