Annons
Annons


Bollsinnet jag aldrig haft


DSC_4359En fem år gammal Flora drar på sig jazzbyxorna och blir skjutsad till Gustavsbergs centrum för att gå på veckans danslektion i jazz- och showdans. Det är fumliga danssteg på en bucklig linoleummatta: Pas de bourré, kick ball change och plié. Pink, Anastacia och Christina Aguilera är det ständiga soundtracket. Danslärarens uppmaning: ”ATTITYD TJEJER!”

Annons

Tio år senare sparkar jag av mig dansskorna för sista gången. Danslektionerna lockar mig inte längre, trots att jag fortfarande står hemma framför hallspegeln och showar loss när ingen annan ser. Jag är lättad över att ha mer fritid men samtidigt är saknaden snabbt där. Saknaden efter ett sammanhang. Att få svettas i symbios. Lagkänslan. Att börja på en bollsport kanske hade varit det naturliga, men jag är urusel på sådant.

Eller vänta nu.
Är jag verkligen det?

”Värdelös”, om du hade frågat min barndomskärlek, pojken med skrubbsårsärr på knäna och en blond lugg som stod rakt upp. ”Bra i grupp och motiverande mot klasskamraterna”, om du hade frågat min högstadielärare i idrott. Men bollsinnet hade jag inte, har fortfarande inte för den delen. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Den manliga fotbollen kallas rätt och slätt fotboll medan den kvinnliga kallas damfotboll. Bara en sådan sak som att mannen är normen i sporten gör det svårare för kvinnor att identifiera sig med den.

Kanske känner du igen det här scenariot: Du går förbi en fotbollsplan och bollen råkar skjutas ut i kanten, precis där du går. Fotbollslaget – som ofta är ett gäng grabbar – förväntar sig att du ska skjuta tillbaka bollen till dem. ”Fan”, tänker du, ”det här fixar jag inte”. Men du tar sats, sparkar till bollen som flyger i fel riktning, studsar mot en stolpe och kommer tillbaka där du står. Du låter bollen ligga och går vidare.

Mina storebröder har alltid haft bra bollkänsla, precis som min pappa. Min mamma däremot har svårt med bollsporter. Hon har samma dåliga självförtroende när det kommer till sport som jag.

Där har vi det. Dåligt självförtroende.

För låt oss vara ärliga: bollsinne handlar kanske till viss del om en medfödd känsla, men framförallt om träning. Som med allt annat. Och träning fick jag aldrig som liten. Att jag hade dåligt bollsinne var något som snabbt accepterades. Något som mina föräldrar, idrottslärare, och jag själv tog till som ett orubbligt faktum. Jaha, Flora har ingen bollkänsla, då får hon hålla sig till dansen.

Hur hade det varit om jag var en kille? Hade vi nöjt oss med detta faktum? Jag tror inte det. Som kille finns det generellt sett en förväntan om att vara aktiv, atletisk och sportig. Den förväntan har aldrig funnits på mig.

Någon gång kanske jag vågar mig ut på fotbollsplanen utan att utbrista ”jag är på det här”. Någon gång kanske jag spelar badminton utan att hela tiden tveka på mina prestationer. Jag hoppas det. Tills dess står jag hemma och dansar framför hallspegeln.

28 kommentarer | Translate


Annons



Laddar