Annons
Annons


Läsarfråga: Hur vågar man prata med en psykolog?


Tröja från Monki, kjol från H&M.

S frågar:
”Ni som har pratat med kurator/psykolog, hur tog ni modet till att göra det? Jag känner att det skulle vara en bra grej att göra, men känns samtidigt så jäkla läskigt. Kram till dig Flora <3”

Annons

Hej,

För mig handlar det i grunden om att se på mitt liv långsiktigt.

Långsiktigt vill jag må bra. Långsiktigt vill jag ha fungerande relationer.

Därför försöker jag ta tag i saker som skaver. Jag konfronterar hellre än att knuffa problemet framför mig. Jag går in i det läskiga, i det jobbiga, för att jag tänker att det är värt det i längden.

Om vi tar nära relationer som ett exempel: En timme av konfrontation, av att våga säga vad man känner, kan göra att relationen fungerar bättre i ÅR framöver.

Men när maktlösheten kommer, när jag känner att jag inte kan ta i min egen ångest, eller inte förstå hur jag ska hantera en situation, då vill jag ha hjälp med att kunna ”komma ut på andra sidan”. Det kanske är naivt att tänka att det över huvud taget finns en annan sida, för konflikter och problematik fortsätter ju tyvärr att dyka upp genom hela livet, men jag tänker att ju tidigare jag hanterar svårigheter desto bättre. För då kan inte dessa svårigheter ligga och gro i mig och växa sig starkare.

Därför går jag och pratar med någon. För den personen kan få mig att se sånt som jag själv inte ser, eller ge mig övningar som i längden kommer få mig att må bättre. Eller bara ge mig chansen att LADDA UR. Känna att jag inte belastar folk i min närhet (även om det också är något fint, att söka stöd hos varandra, men det finns en gräns för allt). Det ÄR sjukt jobbigt att exponeras för sin ångest eller dra upp gamla minnen, men för mig känns tanken på att trycka undan saker ännu jobbigare. Man vet ju inte när det kan dyka upp igen.

Den du pratar med är utbildad, har erfarenhet och tycker inte att du är konstig. Det kan vara läskigt i väntrummet, rädslan för att stöta på någon man känner, men det är värt det.

Det är värt det. För att må bättre långsiktigt.

Det är inte säkert att man klickar med sin psykolog/kutator/samtalskontakt. Då får man testa med någon annan (och ja, det kan vara härjigt, men det är också värt det). Jag har gått i både psykoterapi på privatmottagning men också i KBT genom vårdcentralen. Man kan göra en egenanmälan online på Mina vårdkontakter (länk här), eller gå till sin husläkare och säga att man behöver gå och prata med någon.

När jag har känt tvivel så har jag tänkt: Jag måste våga, jag är skyldig mig själv det.
Jag hoppas att du vågar du också. <3

6 kommentarer | Translate


Annons



Laddar