Annons
Annons


Jag pratar skrivande med Annika Norlin


Annika Norlin (Säkert!) lyfter gärna på känslomässiga stenar för att se vad som kryllar där under. Jag har träffat henne för att prata om skrivandet.

Annika Norlin sitter i ett hörn av konditori Ritorno med anteckningsblock, böcker och dator i en röra över bordet. Hon är på tillfälligt Stockholmsbesök. Bakom henne står en julgran och blänker. När hon dricker sitt te försvinner halva ansiktet bakom koppen. Jag frågar henne hur hon väljer ämnen att ska skriva om.

Annons

– Jag scannar av saker i min omgivning: Mår den personen bra? Vad pratar de där om? Oj, han ser upprörd ut. Hur kommer det egentligen gå med det där? Jag kan inte stänga av det där tänkandet, på gott och ont. Det är både njutbart och plågsamt. Sedan kan jag bara ösa ner det i textform. Många säger att de inte har något att skriva om, men jag har så fruktansvärt många skräckscenarios att skriva ned.

Hon berättar om en vän som är psykolog och arbetar med orosbehandling. Vännen har sagt att om Annika Norlin verkligen vill bli av med sin oro måste hon börja se den som något negativt och inte använda sig av den. Men det vill hon absolut inte.

– För mig är kreativitet och oro olika sidor av samma mynt. Den gör också att jag inte nöjer mig. Den driver mig framåt.

Utgår du ofta från dig själv när du skriver?

– Detaljer stämmer sällan, men känslorna måste alltid utgå från mig. Jag måste förstå hur det känns att sjunga det jag sjunger, oavsett om jag kände det i förrgår eller för 20 år sen. Jag letar nog efter att skriva om saker som ofta inte tas upp i popmusik. Det är som att det är en enda karaktär som ska målas upp i alla poplåtar, en huvudperson som är strulig, gillar att festa och går hem ensam på natten. Så jag gillar att ta fram andra sidor av mig och göra det till pop. Till exempel att jag kan vara rätt introvert. Jag kan skämmas över äldre låtar där jag har försökt skriva på ett sätt bara för att det ska passa in i mallen, typ att sjunga att jag är så destruktiv och full när jag egentligen är en som somnar efter två glas vin.

Hon strävar efter att skriva om det obekväma. Ett exempel på det är låten ”Det ska hända dig med” som handlar om åldras och tvingas inse att det kan vara för sent att bli exempelvis elitidrottare eller konsertcellist.

– Jag skrev låten som ett sätt att skämta med mina yngre kompisar som nojade över att åldras. Själv har jag en väldigt positiv bild av att bli äldre, men det vet ju inte de. När jag skrev raden ”man får inga favörer av folk som vill ligga längre” så var det ett skämt, men när jag sjunger det för 10 000 personer så är det inget på skoj längre. Då är det på allvar. Och jag är stolt över det.

Annika Norlin berättar att hon skriver det bästa på förmiddagen, efter den första koppen kaffe. Det är också då skrivandet känns roligast. En ideal dag sitter hon på ett fik och skriver tills flowet avtar, vilket kan vara 45 minuter eller två timmar. Resten av dagen fylls av logistik och mejlande.

Bjuder du någonsin in andra i skrivprocessen?

– Nä, men jag kanske borde? För mig är skrivandet så roligt och lättjefullt och därför är det viktigt att det får vara ett görande för mig och inte ett verk. Men när låtarna känns klara för mig och jag ska välja ut vilka låtar som ska med på en skiva så brukar vi skicka dem till typ 15 olika kompisar som har helt olika preferenser. De tycker alltid helt olika och det är härligt. Någon säger ”jag ser ingenting, det är helt platt, stryk den här låten” medan en annan säger om samma låt att det är det riktigaste jag har skrivit.

Hur gör du när du skriver en låt då?

– Jag skriver musiken och texten ungefär samtidigt, men ofta låter jag texten bestämma hur melodin ska vara. Om texten kräver en femte rad så får jag slänga in en till melodislinga. Det här gör ju att det blir svinjobbigt för andra att spela med mig, för det finns ingen logik. Men det är viktigt för mig att det får kännas fritt.

Hon berättar att hon ibland utgår från befintlig instrumentell musik och skriver en text till den. Sedan skapar hon musik som påminner om känslan i ursprungslåten.

– Att stryka är det finaste jag kan, det är jag stolt över. Adjektiven fyller till exempel sällan en funktion utan sabbar snarare folks upplevelse. Alternativet är i sådana fall att ha jättemånga adjektiv, så att de liksom tar ut varandra. Ofta skriver jag 40 verser till en låt, men i slutändan är det bara fyra som kommer med. Jag brukar sjunga dem för att se var jag blir uttråkad. När jag gör skivor gör jag alltid ett antal extra låtar för att kunna plocka bort några i slutändan.

Har du något särskilt råd att ge till personer som vill skriva?

– När jag var yngre trodde jag att jag var tvungen att bli mer som andra som skrev eller spelade. Jag fattade inte att just det som är jag är det som gör mig intressant. Slipa inte bort dig själv. Utveckla delarna av dig som skiljer dig från massan. Erfarenheter, bakgrund och uttryckssätt. Det goda, det onda. Använd det. Jag har varit journalist, jag kommer från norra Sverige, jag har min dialekt och allt det bejakar jag. Om du vill skriva musik utan att kunna spela ett instrument, gör det. Om du vill skriva långa texter till ett enda ackord så kanske det är din musik. Det bästa du kan göra när du skapar är att bejaka det du själv är.

Annika Norlins boktips:

Nedstörtad Ängel av P.O. Enquist. Det är den bästa bok jag har läst i hela mitt liv. Vilken jävla bok! Den är både så stor och så himla komprimerad samtidigt.”

12 kommentarer | Translate


Annons



Laddar