Annons
Annons


Jag pratar skrivande med Golnaz Hashemzadeh Bonde


Golnaz Hashemzadeh Bonde är författare men även grundare och VD för en non-profit, Inkludera. Jag har träffat henne för att prata om skrivprocessen – och den frustrerande väntan på inspiration.

Vi ses i cafédelen på Taverna Brillo som ligger på Stureplan i Stockholm. Mycket av ”Det var vi”, Golnaz Hashemzadeh Bondes andra roman, har tillkommit här. Skrivandet sker på kvällar, helger och ibland på arbetstid. Tre timmar framför datorn kan innebära en halvtimmes skrivande. Ibland tar det flera dagar innan hon kommer igång. Därför behöver hon planera in mycket skrivtid.

Annons

– Utmaningen är att fortsätta även när inget konkret händer, även om det i stunden kan kännas bortslösat. Jag har aldrig gjort en synopsis eller ett persongalleri. Det gör det klurigare, för jag kan inte tvinga fram något, men jag måste gå på känsla.

Golnaz Hashemzadeh Bonde beskriver ”Det var vi” som en historia om kvinnoöden och arv mellan generationer, en berättelse om hur man förhåller sig till sina förluster och försöker hitta ljus. Idén uppkom när hon var på jobbresa i New York. Hon hade haft möten på ett community center i Brooklyn och satt i en taxi på väg in till Manhattan. Bilen hamnade bredvid en judisk skolbuss.

– Jag tänkte på alla inflyttade människor som har byggt upp den staden. Det var då den första meningen kom till mig: ”Man lämnar inte för att man har gett upp, man lämnar för att man vill fortsätta.”

Det var så hon hittade huvudkaraktären Nahids ton och perspektiv.

– Men det går ju inte att bara vänta på ingivelser, även om det är så mitt skrivande oftast funkar. I min nuvarande skrivprocess försöker jag förbereda mig genom att prata med folk om ämnet och läsa böcker med närliggande teman. Men i princip går jag och väntar på vad huvudkaraktärens första replik är.

Om Golnaz Hashemzadeh Bonde står inför ett problem eller ett dilemma så kan skrivandet ge henne klarhet. Hon kan skriva sig fram till sanningen. På så vis är skrivandet en egoistisk process, något hon gör för sin egen skull. Jag frågar henne hur hon i sådana fall förhåller sig till bokbranschen.

– För att jag ska ha förutsättningarna att skriva så måste ju branschen uppskatta mig, så är det bara. Det jag har förstått om branschen är att den är extremt kategoriserande. Varje seminarium jag var med i på bokmässan hade rubriken ”flykt”. Flykten är absolut ett av Nahids trauman, men det är inte allt. Hon ses inte som den individ hon är.

Golnaz Hashemzadeh Bonde berättar att det kom flera böcker om flykt, rasism och liknande samma år. Dessa klumpades ihop som ”flyktingböcker”.

– Där kan jag bli besviken. Att det behöver vara så förenklat! Båda mina böcker handlar om iranska familjer, och då tror folk att det är samma familj. Samma förenkling sker där. Hur kommer folk hantera om jag i stället skriver om Johan och Maria? Jag blir triggad av det.

Hon berättar att det finns delar av hennes böcker som är sprungna ur egna erfarenheter. Debutromanen, ”Hon är inte jag”, skildrar delvis faderns misshandel mot modern.

– Min egen pappa dog innan boken kom ut, men innan dess sågs vi på ett fik. Jag lät honom läsa skildringarna av misshandeln när vi satt där. Efter en stund tittade han upp från texten och sa ”det här är väldigt bra.” Jag frågade honom om han hade något emot att jag skrev om det. Han skakade på huvudet och sa ”Det var så det var. Om du tänker att du ska dölja sanningen så kan du aldrig bli författare”.

Hon berättar att hon hade flera samtal med sin förläggare kring hur hon skulle skildra händelseförloppen. Skulle läsaren verkligen tro på allt det hemska hon ville berätta? Golnaz Hashemzadeh Bonde insåg att sanningen ligger i nyanserna, att allt inte behöver skrivas ut.

– När mamma hade läst manuset till ”Hon är inte jag” kom hon i en taxi till mig. Hon sa ”du har skyddat oss igen, verkligheten var hundra gånger värre”. I slutändan är ingen elak och ingen är god. På något sätt är Nahid en manifestation av det.

Har du fått något ovärderligt skrivtips?

– Jag har en nära vän som jobbar som litterär scout. När hon läste ”Hon är inte jag” gav hon mig tipset att stryka den sista meningen i varje kapitel. Det största misstaget debutanter gör är att vara övertydliga. Ofta är den sista meningen en sammanfattning av vad man redan har gestaltat.

Golnaz Hashemzadeh Bondes boktips:

”Jag läser ‘Summer Crossings’ av Truman Capote en gång om året, den är helt fantastisk. Det manuset hittades i en byrålåda och gavs aldrig ut. Den är kort och kraftfull berättelse med hastighet. Precis så ville jag att ‘Det var vi’ skulle bli.”

Läs min intervju om skrivande med Annika Norlin här. 

4 kommentarer till “Jag pratar skrivande med Golnaz Hashemzadeh Bonde”

  1. Jag uppskattar verkligen dina möten med författare, Flora! Så välformulerat och intressant och dessutom med ett gäng bra tips insmugna. En väldigt fin förlängning av bloggen som du ska ha eloge för! Blev sugen på att läsa både Golnaz Hashemzadeh Bondes böcker och ”Summer Crossings”.

Visa alla kommentarer

(Obligatorisk)




Annons



Laddar